Sjuka reflektioner

När jag är sjuk blir jag snabbt väldigt rastlös. Just nu är jag lite sjuk och mycket rastlös. Har haft lite ont i halsen ett par dagar och i lördags eftermiddag försvann plötsligt rösten ganska kraftigt för mig. Eftersom jag arbetar i butik är det rätt bra (tycker jag iallafall) om jag kan berätta varför någon borde köpa något av det jag säljer. Jag jobbar förresten på Touringbutiken där jag kränger mc-tillbehör. Vaknade igår morse för att åka till jobbet men insåg snabbt att att det bara var att somna om igen efter att jag informerat dem om mitt tillstånd. Måndag morgon, vaknar idag igen och trots min idiotsäkra plan om att bli frisk över natten har jag blivit sämre. Täcket över huvudet och sova mer.

Jösses (Jag vet, vem använder det ordet egentligen? Är lite skoj att använda ord som var lite mer inne för några år sen) vad han beklagar sig, tänker du nog nu. Och det är precis det jag menar! (om du nu tycker att jag beklagar mig onödigt mycket) Vad har jag egentligen att tycka synd om mig själv för? Att jag inte kan prata på ett litet tag? Visst, du som känner mig vet att jag gärna och ofta pratar en hel del, men ärligt talat, så jobbigt är det nog egentligen inte. Jag är tvungen att försöka låta bli att prata i några dagar (en liten liten bråkdel av mitt liv), samtidigt som många miljoner människor är så hungriga att de knappt klarar av att prata över huvud taget.

Har vi inte ett rätt vridet perspektiv på vad lycka och olycka är? Har vi lite för lätt att tycka att våra liv är hopplöst mörka när vi egentligen borde göra bakåtkullerbyttor (fler än jag som aldrig riktigt lyckats med dem åt det hållet?) i tacksamhet över allt vi faktiskt har? Jag vet att jag tar alldeles för mycket för givet och gör alldeles för lite för att fler ska få det bättre. Vad kan vi göra för att "bättra" oss? Borde vi göra mer för andra människor?

Bara en liten reflektion från en, för tillfället, sjuk(t) rastlös kille i en lägenhet i centrala Borlänge. Vad tycker du?