Om att sopa skiten under mattan

För en vecka sedan hade jag (tro det eller ej) städat lägenheten relativt ren och fin, nöjd och glad var jag med det. Men till skillnad från nästan alla gånger tidigare när jag känt samma lycka över att jag faktiskt haft ordning och reda har jag i veckan som gått fortsatt med detta städande, trots att det sett alldeles tillräckligt rent och fint ut för den som kommit hit och inspekterat. Men jag som bor här märker redan en otrolig skillnad, för nu har jag börjat få ordning även på de delar som inte någon annan märker av. Vi pratar ordning i lådor, vi pratar ordning i skåp.

Nog är det alltför sällan vi bryr oss om de dolda delarna när vi städar. Så länge det finns lite plats att ösa ner det som ingen annan bör se är det ju lugnt, tänker vi (jag brukar iallafall fungera så). Och visst finns det en rätt tydlig parallell mellan min (i det här fallet) lägenhet och oss människor. Först och främst är det livsviktigt att det som är synligt för andra är skinande rent, är det stökigt när någon kommer på besök skäms vi snabbt som ögat. Men om vi i de dolda utrymmena, bakom garderobsdörrarna, i de stängda lådorna har ett kaos som nästan svämmar över gör det inte alls lika mycket, för ingen annan märker ju av det. Och det ingen annan vet, det mår jag inte dåligt av. Eller hur är det nu det ligger till?

Tänk om vi städade våra mentala gömda skrymslen lika pedantiskt som vi allt som oftast finputsar de offentliga, vad mycket bättre vi skulle må. Om vi tar bort den där massiva avskiljaren som delar vårt inre från vårt yttre, om vi visar hur vi faktiskt mår, säger vad som är sant, låter garderobsdörren stå på glänt. Tänk så mycket lättare bördor är att bära när man hjälps åt. Att ha ordning i de mentala garderoberna ger mycket mer än ordning i min faktiska garderob (som fortfarande är några lådor under sängen, men snart har jag fått upp garderoben jag köpt. Snart!).

Jag vet att du har någon tanke om detta, kanske något jag missat, men jag vet tyvärr inte vad, så berätta det gärna!