Om att vara skillnaden

Det var precis två år sedan, tidigt på morgonen den fjortonde januari. Klockan var runt sextiden på morgonen och jag satt i bilen påväg hem från Avesta (där jag umgåtts med vänner inpå sena natten). Snön vräkte ner, kylan var bitande. Hela vägen satt jag och tänkte på trafikolyckor och hur jag skulle reagera om jag kom fram till en.

Några kilometer innan avfarten till Gustafs skymtade jag ett par varningsblinkers långt borta och när jag kom närmare såg jag att det stod en ganska ny Saab vid sidan av vägen (sålångt ut man nu kunde komma på grund av all snö vill säga). Det var ju inte direkt det optimala att parkera en bil på riksvägen, så jag funderade inte många sekunder innan jag bestämde mig för att stanna och kolla om det fanns någon som behövde hjälp. Och eftersom jag suttit och hetsat mig själv med alla trafikolycketankar var det ett ännu enklare beslut.

Svängde undan från vägen så gott jag kunde (enfilig vajerräckesväg, så det vore dumt att stå alldeles hursomhelst) och pulsade över till Saaben, fullständigt övertygad om att bilen skulle vara tom och låst. Kände på handtaget för säkerhets skull och till min förvåning var den visst upplåst. Där inne över ratten satt en kille framåtlutad, helt livlös. Skakade försiktigt (trodde killen var död, så det var lite småläskigt) på honom i några minuter innan jag fick något livstecken till svar och efter fem minuter (och ett rätt viktigt samtal till larmcentralen) började det så smått komma vissa tecken på liv från honom. Var fortfarande skapligt skraj (visste ju inte om han var drogpåverkad, det kändes så), så jag hade ena handen beredd att smälla igen dörren medans jag skakade liv i honom med den andra.

Efter ett litet tag kom ambulanssjukvårdare och hjälpte honom in i värmen i deras ambulans, tog mitt mobilnummer och tackade för att jag ringde dem. Jag åkte hemåt för att fira lillebror och funderade inte så jättemycket mer över vad det var för fel på honom.

Ett bra tag senare fick jag höra av en vän (som känner den här Saab-killens pappa) att Saab-killen hade fått soppatorsk där under natten och skulle få hjälp av någon kompis som aldrig dök upp. Han hade varit kraftigt nerkyld och hade med all sannolikhet in överlevt om inte jag (eller någon annan efter mig) hade stannat och sett till att han fick hjälp.

Den här händelsen har haft en otrolig inverkan på mig. Jag vet att många bara skulle kört förbi utan att fundera på det, inte alls säkert att jag skulle stannat om det varit andra omständigheter heller. Jag har funderat på hur jag skulle reagera om jag struntat i att stanna och läst i tidningen någon dag senare att någon frusit ihjäl på grund av att jag inte orkade bry mig. Läskigt.

Tanken jag vill förmedla är att våra handlingar spelar roll, något som kan verka oviktigt kan ha en enorm betydelse för någon. Jag är otroligt tacksam för att jag stannade där den där söndagsmorgonen. Att jag brydde mig. Att jag fick vara skillnaden mellan liv och död.