Har du tänkt på vilket udda beteende vi kan få ibland när saker och ting av någon anledning inte går vår väg, en anledning som allt som oftast ingen av oss egentligen kan rå över. Hur vi kan flippa från rätt lugna civiliserade människor till en neandertalare med blodsockerfall, bara på grund av ett par ord någon säger till oss. Några ord som vi inte är beredda på, några ord som inte är så bekväma att höra.
Om dessa ord är starkt kränkande, förnedrande, ordentligt manipulerande är det inte konstigt att vi flippar, det är mer en naturlig instinkt. Om vi blir hotade ska vi självklart få försvara oss. Men nu pratar jag inte om situationer där någon verbalt (eller fysiskt) attackerar oss, situationer där det är nödvändigt att vi själva går till attack. Nu pratar jag om de situationer där ingen egentligen gjort något fel, om situationer som bara inte blev som vi planerat.
Som idag till exempel, när en kund ringde för att fråga hur det gick med hans vindskydd och jag berättade att italienarna tyvärr blivit försenade med leveransen av någon anledning. Tråkigt? Absolut. Lite irriterande för kunden? Fullt förståeligt. Mitt fel? Nej det kan jag inte direkt påstå. Men på något sätt lät det plötsligt som att jag fått honom sparkad från jobbet, att jag stulit hans fru och att jag bränt ner hans hus till grunden. En totalflipp på bråkdelen av en sekund. För att jag sa några få ord, olyckligt nog några ord som inte rimmade väl med hans förväntningar, några små ord som tydligen måste känts som att få ett brännbollsträ rätt i härligheten. Tillbaka fick jag några lätt otrevliga ord. Ett ännu otrevligare tonfall. Pang, så slängdes luren på i örat på mig, sådär strax innan jag hade någon chans att försvara något av det han sagt och så "vann" han. Eller?
Mår man bättre av att avreagera sig på någon som inte är det minsta skyldig till något? Jag tror inte det, men ändå är det så ofta vi gör det. Lite som att skylla på biltillverkaren om vi krockar med en bil, trots att vi pratat i mobiltelefonen samtidigt som vi försökt få ordning på en strulande gps. En kanske lite överdriven jämförelse men samtidigt ser jag många likheter. Vi är bra skickliga på att snabbt välja en syndabock, men när vi senare smält situationen är det inte sällan samvetet träder in och förklarar vilken cykeltur man var ute på (så är det iallafall för mig).
Varför vill vi så gärna ha någon att skylla på? Varifrån kommer ilskan när vi inte får precis som vi vill? Är vi alldeles för bortskämda med att få allt serverat på silverfat?
Om dessa ord är starkt kränkande, förnedrande, ordentligt manipulerande är det inte konstigt att vi flippar, det är mer en naturlig instinkt. Om vi blir hotade ska vi självklart få försvara oss. Men nu pratar jag inte om situationer där någon verbalt (eller fysiskt) attackerar oss, situationer där det är nödvändigt att vi själva går till attack. Nu pratar jag om de situationer där ingen egentligen gjort något fel, om situationer som bara inte blev som vi planerat.
Som idag till exempel, när en kund ringde för att fråga hur det gick med hans vindskydd och jag berättade att italienarna tyvärr blivit försenade med leveransen av någon anledning. Tråkigt? Absolut. Lite irriterande för kunden? Fullt förståeligt. Mitt fel? Nej det kan jag inte direkt påstå. Men på något sätt lät det plötsligt som att jag fått honom sparkad från jobbet, att jag stulit hans fru och att jag bränt ner hans hus till grunden. En totalflipp på bråkdelen av en sekund. För att jag sa några få ord, olyckligt nog några ord som inte rimmade väl med hans förväntningar, några små ord som tydligen måste känts som att få ett brännbollsträ rätt i härligheten. Tillbaka fick jag några lätt otrevliga ord. Ett ännu otrevligare tonfall. Pang, så slängdes luren på i örat på mig, sådär strax innan jag hade någon chans att försvara något av det han sagt och så "vann" han. Eller?
Mår man bättre av att avreagera sig på någon som inte är det minsta skyldig till något? Jag tror inte det, men ändå är det så ofta vi gör det. Lite som att skylla på biltillverkaren om vi krockar med en bil, trots att vi pratat i mobiltelefonen samtidigt som vi försökt få ordning på en strulande gps. En kanske lite överdriven jämförelse men samtidigt ser jag många likheter. Vi är bra skickliga på att snabbt välja en syndabock, men när vi senare smält situationen är det inte sällan samvetet träder in och förklarar vilken cykeltur man var ute på (så är det iallafall för mig).
Varför vill vi så gärna ha någon att skylla på? Varifrån kommer ilskan när vi inte får precis som vi vill? Är vi alldeles för bortskämda med att få allt serverat på silverfat?
1 kommentar:
ojj vad arg han blev för en sån sak..
Skicka en kommentar