Humorgalan på 4an ikväll. En hel del skratt, men bra många fler tankar och känslor. Det är ganska svårt att i ord förklara vad jag känner när de visar klipp på små barn, barn som inte ens fyllt nio år, som i flera år tvingats bo och arbeta under inhumana förhållanden, som vid fem års ålder gett sig ut på gatan eftersom deras föräldrar inte längre klarar av att ge dem mat för dagen. Tjejer som kommit in till överfulla små sjukhus med sönderskurna underliv och trasiga själar.
När Mikael Persbrandt i en skolklass ber de barn som känner någon som dött i aids ställa sig upp, reser sig varje barn. Varenda unge. Då berör det mig. Ordentligt.
När vi får se klipp från städer där tio personer mördas varje dag. Där tjejer i tonåren, i större utsträckning än någon annanstans i världen, försvinner, för att aldrig komma tillbaka. Där deras kroppar, om de faktiskt hittas, visar spår på kraftigt våld, behandlade värre än skadedjur. Där bara två procent, bara ynka två av hundra av dessa ofattbara brott leder till att någon döms. Då griper det tag i mig.
Den här videon om trafficing med Robbie Williams som berättare, visar på ett otroligt starkt sätt hur tuff verkligheten faktiskt är för miljoner barn varje år, varje dag, varje minut.
Det är sällan vi reflekterar över hur oerhört bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Bar en sådan sak som att kunna dricka rent vatten varje dag, eller att ha en säng att sova i.
Att använda humor för att få människor att engagera sig tycker jag är ett bra sätt. För mig spelar det ingen roll hur kul det egentligen är, kan ett enda barn räddas från trafficing gör det ingenting om det dragits ett kanske inte topp-skämt i direktsänd tv. Hakar man upp sig på det har man missat poängen fatalt.
Läs med på Unicefs hemsida. Och gör något.
När Mikael Persbrandt i en skolklass ber de barn som känner någon som dött i aids ställa sig upp, reser sig varje barn. Varenda unge. Då berör det mig. Ordentligt.
När vi får se klipp från städer där tio personer mördas varje dag. Där tjejer i tonåren, i större utsträckning än någon annanstans i världen, försvinner, för att aldrig komma tillbaka. Där deras kroppar, om de faktiskt hittas, visar spår på kraftigt våld, behandlade värre än skadedjur. Där bara två procent, bara ynka två av hundra av dessa ofattbara brott leder till att någon döms. Då griper det tag i mig.
Den här videon om trafficing med Robbie Williams som berättare, visar på ett otroligt starkt sätt hur tuff verkligheten faktiskt är för miljoner barn varje år, varje dag, varje minut.
Det är sällan vi reflekterar över hur oerhört bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Bar en sådan sak som att kunna dricka rent vatten varje dag, eller att ha en säng att sova i.
Att använda humor för att få människor att engagera sig tycker jag är ett bra sätt. För mig spelar det ingen roll hur kul det egentligen är, kan ett enda barn räddas från trafficing gör det ingenting om det dragits ett kanske inte topp-skämt i direktsänd tv. Hakar man upp sig på det har man missat poängen fatalt.
Läs med på Unicefs hemsida. Och gör något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar