Crash

Ibland känns det som att livet driver med en, som att man medverkar i något sorts practical joke. Som att precis när det känns som att äntligen, nu är jag med på noterna, nu fattar jag vad som händer så trycker någon på en knapp och det vänder igen. Igår kändes det som att det äntligen vänt, att jag äntligen var på väg att bli frisk. Ett tag. Sen var det dags att sova. Trots att jag bor själv, så kände jag mig allt annat än ensam, eftersom både huvudvärk och feber låg och höll mig sällskap. Tacksamt.

De stordåd som jag nämnde igår har hittills bestått av att kravla mig upp ur sängen, steka på en liten portion pyttipanna (som jag för övrigt tycker är en sällsynt tråkig maträtt) och kräla tillbaka till sängen igen för att fördriva tiden med en film. (måste väl iallafall vara den bästa sysselsättningen när man känner sig klen?)

Crash är en av de absolut starkaste filmer jag sett, en film som griper tag och skakar om. En film som lämnar frågor istället för svar. Som påverkar, skapar känslor, lämnar märken. En film som inte är så traditionellt amerikanskt löjlig, med sitt hollywood-lyckliga slut där alla är med om allt det tragiska för att sen bli kära, gifta sig, leva lyckliga till tidens slut. Som faktiskt visar att allt inte slutar bra, att det kan gå så väldigt fel. En film som du borde se.

Hittade den här videon med klipp från filmen. Den lämnar inget större sammanhang och berättar inte så mycket om vad filmen handlar om, men den visar många av de scener som gör Crash till ett mästerverk. Den fantastiska låten som spelas i klippet heter Warning Sign. Coldplay är bandet som gjort den och många andra riktigt bra låtar.

Ska bli spännande att se hur jag mår imorgon, har iallafall ordnat så jag är ledig, så jag får ännu mera återhämtning. Är trött på att vara sjuk. Trött på att ha ont i huvudet. Trött på att inte orka med. Trött.