Saknad ängel

[Notis i efterhand: Även om det blev väldigt långt idag hoppas jag du läser genom hela texten. Mina tankar idag kommer inte från hjärnan, idag kommer de direkt från hjärtat och det var svårt att skriva ner. Jag ser gärna att du lämnar en kommentar med dina egna tankar. Tack /Björn]

---

Äntligen helg, då man kan sova länge, glida runt i myskläder, glo på teve. Eller så ser man till att dagen får betyda något. Det gjorde jag idag. Tidigt imorse åkte jag och min vän Johan till Stjärnsund, för att vara med i sökandet efter Engla. Direkt vi kom dit förstod vi att det var en väldigt bra uppslutning av frivilliga sökare, senare berättades det att det var upp mot tre hundra personer som sökt sig till den mysiga, lilla orten. Det går inte att låta bli berörd när man ser hur människor från olika håll och bakgrunder kommer tillsammans för att göra skillnad. Fantastiskt.

Efter lite fika och genomgång åkte vår grupp ut till området vi blev tilldelade. Med 10-15 meter mellan oss sökte vi genom skogen efter något. Ledtrådar, spår, Engla. Gång på gång fick jag påminna mig om att jag faktiskt letade efter en liten, oskyldig flicka. Försök att ge dig på känslan av att du lyfter grenar, rafsar i lövhögar, tittar ner i bäckar för att hitta en försvunnen tjej. Svårt. Så otroligt svårt är det att acceptera det, att ta in den känslan. Gång på gång kom jag på mig själv med att inte alls tänka på vad jag letade efter. Det är för irrationellt för att ens kunna hantera. När jag sitter här, kämpandes med att försöka få ner mina tankar, kämpandes med att själv förstå vad som händer, blir jag plötsligt rörd, så hjärtskärande berörd. Plötsligt inser jag, helt plötsligt har jag förstått hur nära det känns. Jag tar en liten paus, bara för några andetag, för att sansa mig, hålla tillbaka tårarna (ja, trots att jag är kille så händer det att jag blir så berörd att jag gråter, det är inget jag skäms för). Genom att ha slitit sida vid sida med vänner till Englas familj, en förälder till Englas klasskamrat och många som, precis som jag, känner att de vill göra det de kan för att få ett avslut på detta så oerhört tragiska drama, har jag fått en personlig relation till tragedin.

Redan när jag läste i tidningarna om det här grep det tag om mig, men nu efter att jag varit där är jag så personligt berörd, så engagerad, så motiverad med viljan att göra något mer. Att på något sätt hjälpa till att få ett slut på det här. Jag märker hur många känslor jag måste ha tryckt bort idag, under sökandet, för de kommer tillbaka starkt nu, påminner mig om hur sorgligt det är. Tungt, men samtidigt stärker det mig.

Att media bevakar händelserna har nog ingen missat. DN var med vår grupp på förmiddagen när vi sökte och skrev med en liten kommentar jag lämnade, jag vill bara väldigt kort ge en förklaring, eftersom jag själv känner att citatet är lite ofärdigt. Artikeln i sin helhet hittar du här.

"- Det som hänt berör verkligen. Genom att göra något för andra får man något tillbaka"

Det är en sanning jag försöker leva efter, tyvärr känner jag att det låter lite egoistiskt, att jag själv vill ha något tillbaka, lite för kort förklarat. Jag tror att om vi lever på ett sätt som gör våra medmänniskor glada, att vi bidrar med något, så sprider vi värme och både vi själva och människor runt omkring oss blir bättre människor. Alla tjänar på att vi ger mer till varandra.

Jag började inlägget med tanken att skriva ner vad som hänt i Stjärnsund idag, det slutade med att jag lika mycket berättat vad som hänt inom mig. Det kanske är lite ostrukturerat, lite ofärdigt, men jag diskuterar gärna vidare i kommentarerna.

Nu behöver jag sova, jag ska tillbaka till Stjärnsund imorgon bitti.