Satt ett tag och funderade på om jag orkade skriva något här ikväll, eller om det var kanske var bättre att dra täcket över huvudet och försöka ta mig lite sömn. Kom fram till att det smartaste nog är att sova, men ändå sitter jag här och lämnar avtryck på stora vida internet.
Det kändes bra att vara tillbaka på jobbet idag. Uttröttande för kroppen, men bra för själen att orka göra något igen. Läskigt hur snabbt jag slöar till när jag är hemma några dagar utan att vara sysselsatt med något.
Det kändes bra att vara tillbaka på jobbet idag. Uttröttande för kroppen, men bra för själen att orka göra något igen. Läskigt hur snabbt jag slöar till när jag är hemma några dagar utan att vara sysselsatt med något.
Har tänkt lite på hur mycket som förändras kring oss hela tiden. Varje dag. Små saker. Stora saker. Saker som inte spelar någon roll. Saker som förändrar allt. Har tänkt på hur mycket som varit så självklart i min vardag plötsligt varit något som inte längre finns där, inte längre tar den platsen i mitt liv som jag en gång ville. Har tänkt på alla de löften som lovats, som var ristade i sten, som egentligen var sköra som torra löv på höstkanten. Har tänkt på alla de vänskapsband som svors skulle hållas starka intill tidens ände, som nu inte längre tar större plats än en sida i den dagbok som vi kallar minnet. Det som var.
Jag minns när vi satt och var ledsna på ditt golv för att din hamster hade dött, Robban. Minns du?
Jag minns när vi lekte Katladraken kommer hemma hos dig Johan, vi var livrädda. Kommer du ihåg?
Jag minns när vi satt på ditt golv, bredvid din stora högtalare och lyssnade till Why does my heart feel so bad på högsta volym? Visst minns du det Nadja? Och David, visst kommer du ihåg?
Jag minns så mycket.
Jag minns när vi satt och var ledsna på ditt golv för att din hamster hade dött, Robban. Minns du?
Jag minns när vi lekte Katladraken kommer hemma hos dig Johan, vi var livrädda. Kommer du ihåg?
Jag minns när vi satt på ditt golv, bredvid din stora högtalare och lyssnade till Why does my heart feel so bad på högsta volym? Visst minns du det Nadja? Och David, visst kommer du ihåg?
Jag minns så mycket.
Minnen är något av det vackraste vi har och något av det sköraste. Tänk vilka djupa känslor små, små saker kan ta fram inom oss.
Den här är till er, Nadja och David, ett av alla mina minnen som fortfarande, 7-8 år senare, får mitt hjärta att le. En låt som, tack vare känslorna bakom, än idag är den låt som finns närmast mitt hjärta.
Den här är till er, Nadja och David, ett av alla mina minnen som fortfarande, 7-8 år senare, får mitt hjärta att le. En låt som, tack vare känslorna bakom, än idag är den låt som finns närmast mitt hjärta.
4 kommentarer:
Jag var också livrädd för den där draken. Men det förstås, jag var rädd för mycket. Till exempel Karlsson på taket, han var minsann en knepig figur.. Har fortfarande svårt för både draken och honom!
Det är mycket fina minnen, jag håller med dig. Du är inte ensam om att tänka på den tiden. Mycket händer när man är ifrån varandra, mycket mer än man tror. Men i fler fall så händer det nog mycket mindre än man tror, för man faller så lätt tillbaka till den rollen man hade när man satt där på golvet.. Jag har inte lyssnat på den här låten på många år, jag har tyckt att de har kännts jobbigt faktiskt, melankoliskt(hur stavas det:P)Tack Björn!Hoppas allt är bra med dig med.Kramar från Nadja
Fint skrivet. Du är inte ensam om att tänka på minnen.
Jag har varit en vecka i Trysil på läger så vi brukar stanna och käka i Kupolen. Så då såg jag dig, och vad jag gissar på din familj.. :)
Tror nog att vi alla har en hel del saker som vi är rädda för, och att det är rätt bra att vi har rädslor faktiskt, sålänge de inte går över i psykoser.
Det är jättesynd att man faller ifrån varandra, men precis som du säger Nadja, så är det tackochlov inte svårt att hitta tillbaka till varandra igen. Men jag håller med om att lite lätt får en liten klump i hjärtat när man påminns av vissa minnen, samtidigt som det också kan smyga in en hel massa glädjekänslor. Finns så otroligt många dimensioner i våra minnen.
Skicka en kommentar