Just nu kan jag inte beskriva hur det känns. Det är en enda röra av tankar, av känslor, av bilder från helgen, av sorg, av kärlek till alla de som ställt upp och hjälpt till. Just nu kommer inte orden enkelt, varje mening tar tid att formulera. Av den enkla anledningen håller jag kvällens tankar lite kortare.
Idag var det en kompakt skallgångskedja, med endast någon armlängd mellan oss där i skogen. Känslan var betydligt allvarligare än igår, jag var betydligt mer spänd. Inte heller idag kunde jag riktigt acceptera vad vi egentligen sökte efter. När en av de poliser som var med oss sa "jag hoppas ni är förberedda på vad ni kan hitta där ute" gick en ilande rysning genom hela mig.
Så svårt att finna ord.
Har du inte läst det jag skrev igår ber jag dig att göra det, för att kanske lite bättre förstå vad jag varit med om i helgen. Samma känslor har cirkulerat inom mig idag, samma känslor har berört djupt inom mig. Samma tankar har tänkts, samma vilja att försöka bidra med något har funnits.
När jag läste att de hittat Engla slogs flera känslor om att få ett övertag om mig. Samtidigt som det är så obeskrivbart sorgligt att en liten, snäll, ovärdelig tjej blivit berövad på sitt liv. Att världen, Sverige, Stjärnsund, Englas närmaste blivit bestulen på sin oskyldiga, söta flicka. Det är så fel, så orättvist, så oförsvarbart. Samtidigt slås jag av en lättnad över att hon kommit till rätta, jag är tacksam att Carina och alla vi andra inte längre behöver gå i ovisshet om vad som hänt. Samtidigt är jag glad för Pernillas familj och vänner som äntligen, 8 år efter deras ofattbara förlust, kanske kan komma lite närmare ett avslut.
Jag är ganska trött nu, både fysiskt och mentalt, men jag är väldigt glad över att jag inte bara tittade på, att jag istället bestämde mig för att göra skillnad. Tacksam för att ha fått se vilka fantastiska människor som finns runt omkring oss, att vi kan göra stordåd när vi går ihop, att varje individ räknas och betyder något.
Idag var det en kompakt skallgångskedja, med endast någon armlängd mellan oss där i skogen. Känslan var betydligt allvarligare än igår, jag var betydligt mer spänd. Inte heller idag kunde jag riktigt acceptera vad vi egentligen sökte efter. När en av de poliser som var med oss sa "jag hoppas ni är förberedda på vad ni kan hitta där ute" gick en ilande rysning genom hela mig.
Så svårt att finna ord.
Har du inte läst det jag skrev igår ber jag dig att göra det, för att kanske lite bättre förstå vad jag varit med om i helgen. Samma känslor har cirkulerat inom mig idag, samma känslor har berört djupt inom mig. Samma tankar har tänkts, samma vilja att försöka bidra med något har funnits.
När jag läste att de hittat Engla slogs flera känslor om att få ett övertag om mig. Samtidigt som det är så obeskrivbart sorgligt att en liten, snäll, ovärdelig tjej blivit berövad på sitt liv. Att världen, Sverige, Stjärnsund, Englas närmaste blivit bestulen på sin oskyldiga, söta flicka. Det är så fel, så orättvist, så oförsvarbart. Samtidigt slås jag av en lättnad över att hon kommit till rätta, jag är tacksam att Carina och alla vi andra inte längre behöver gå i ovisshet om vad som hänt. Samtidigt är jag glad för Pernillas familj och vänner som äntligen, 8 år efter deras ofattbara förlust, kanske kan komma lite närmare ett avslut.
Jag är ganska trött nu, både fysiskt och mentalt, men jag är väldigt glad över att jag inte bara tittade på, att jag istället bestämde mig för att göra skillnad. Tacksam för att ha fått se vilka fantastiska människor som finns runt omkring oss, att vi kan göra stordåd när vi går ihop, att varje individ räknas och betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar