Grattis morfar, på 91-årsdagen (blir det väl om man är född 1917?)! Dagens klurigaste fråga är nog om vad jag skulle gett dig för födelsedagspresent om du fanns kvar här bland oss. Jag menar, jag har ju ingen aning om vad du kan ha önskat dig, fick aldrig chansen att träffa dig. Kanske ett fiskespö, möjligen en snygg skjorta, eller varför inte en sprillans ny, kromad kaffetermos? Nej, jag vet inte.
Det här med saknad är ibland lite konstigt på ett sätt. Både morfar och farfar kilade vidare innan jag hade trillat ner på jordens yta, så jag har (naturligtvis) inte haft någon möjlighet att träffa och lära känna dem alls. Ändå händer det då och då att jag känner en viss saknad efter dem, som att det finns ett litet tomrum som de aldrig fick chansen att fylla. Inte så att jag mår dåligt på något sätt, utan mer som att de har varsin speciell plats reserverad inom mig.
Även för människor vi inte har någon egentlig koppling till kan vi känna en saknad för. Jag tänker nu närmast på Engla som påverkat människor i hela Sverige. Som lämnat en liten tomhet efter sig hos så otroligt många människor. Läs förresten Carinas (Englas mamma) brev till alla som engagerat sig. Starkt.
Ibland kan man (iallafall jag) känna ett tomrum inom sig, som att något saknas, utan att alls komma på vad det är man känner mig utan. Kanske är det någon slags ensamhetskänsla som slår till, kanske blir vi påminda om något vi inte längre har. Kanske är det nyttigt, så att vi verkligen uppskattar allt vi faktiskt har, det tror jag iallafall.
Igår så skrev jag förresten svenskprovet som är ett av alla tester inför polishögskolan, så nu är jag ett steg närmare antagningen (eller så är det kört). Spännande kan jag lova och jag håller er, mina trogna läsare (tror jag har åtminstone ett par stycken), uppdaterade med senaste nytt från den fronten. Nästa steg är ett litet samtal med några poliser som kommer äga rum under nästa vecka. Det känns bra. Lite läskigt, men bra.
Nu ska jag vila upp mig inför morgondagens prövningar, blivit lite av en tradition att jobba kvällspasset på torsdagar, så kika gärna förbi om du skulle ha vägarna förbi. Godnatt!
Det här med saknad är ibland lite konstigt på ett sätt. Både morfar och farfar kilade vidare innan jag hade trillat ner på jordens yta, så jag har (naturligtvis) inte haft någon möjlighet att träffa och lära känna dem alls. Ändå händer det då och då att jag känner en viss saknad efter dem, som att det finns ett litet tomrum som de aldrig fick chansen att fylla. Inte så att jag mår dåligt på något sätt, utan mer som att de har varsin speciell plats reserverad inom mig.
Även för människor vi inte har någon egentlig koppling till kan vi känna en saknad för. Jag tänker nu närmast på Engla som påverkat människor i hela Sverige. Som lämnat en liten tomhet efter sig hos så otroligt många människor. Läs förresten Carinas (Englas mamma) brev till alla som engagerat sig. Starkt.
Ibland kan man (iallafall jag) känna ett tomrum inom sig, som att något saknas, utan att alls komma på vad det är man känner mig utan. Kanske är det någon slags ensamhetskänsla som slår till, kanske blir vi påminda om något vi inte längre har. Kanske är det nyttigt, så att vi verkligen uppskattar allt vi faktiskt har, det tror jag iallafall.
Igår så skrev jag förresten svenskprovet som är ett av alla tester inför polishögskolan, så nu är jag ett steg närmare antagningen (eller så är det kört). Spännande kan jag lova och jag håller er, mina trogna läsare (tror jag har åtminstone ett par stycken), uppdaterade med senaste nytt från den fronten. Nästa steg är ett litet samtal med några poliser som kommer äga rum under nästa vecka. Det känns bra. Lite läskigt, men bra.
Nu ska jag vila upp mig inför morgondagens prövningar, blivit lite av en tradition att jobba kvällspasset på torsdagar, så kika gärna förbi om du skulle ha vägarna förbi. Godnatt!
4 kommentarer:
En SÅG hade kanske funkat som födelsedagspresent. Din morfar hade nämligen det udda instrumentet som hobby. Du kanske inte ens vet att man kan spela på en såg, men det kunde han. Man klämmer fast handtaget på en fogsvans mellan knäna, böjer till sågbladet i en båge med ena handen och drar en stråke över kanten (inte den taggiga då...) Det karaktäristiska vibratot får man till genom att låta ena benet skaka hela tiden. (Den detaljen hade kanske gått av sig själv på en 91-åring)
Jag hoppas verkligen att provet gick bra, för jag vill att du ska komma in på poliiiiseeeeen! :D
Där ser man (humor på hög nivå; ser=såg i imperfekt), det var något jag skulle vilja uppleva om det var möjligt!
Johanna, jag återkommer självklart så fort jag vet mer, sen ska ju vi patrullera gatorna du och jag :)
Du är inte ensam om att inte ha sett din morfar. Jag har inte heller gjort det. Han dog när min mamma var sjutton nånting. Jag har bara sett min farfar men han dog när jag var tretton år.
Skicka en kommentar