Satt och funderade lite på vilka häftiga situationer vi kan hamna i ibland, utan att vi alls tänker på det innan vi är där. Situationer som ofta kräver att vi själva tar ett steg som ofta, iallafall i här Sverige, verkar vara lite svårt att ta.
Flydde vår gråa vinter i slutet av januari och flög ner till Österrike för att känna på vilka skidbackar alperna har att erbjuda. Jag lovar, Romme alpin i all ära, men det går inte ens att jämföra. Jag sammanfattar skidåkningen med bäst hittills och inte sista gången det åktes där.
En av få gånger jag varit riktigt tidig till något var till Skavsta, jag menar det är ju rätt obegåvat att missa planet till semestern (en annan sak när man ska hem till gråa Sverige igen kanske). Väl framme vid gaten satte jag mig bredvid en äldre herre och jag hann inte blinka många gånger innan vi höll på att diskutera allt möjligt och omöjligt. Han heter Günter (om jag inte minns galet) och var tidigare Österrikisk landslagsman i backhoppning. När han var runt tjugo år ung ledsnade han på farsgubben sin och rymde hemifrån till Sverige för att ta semester i ett par veckor.
40 år senare är han fortfarande kvar i vårt avlånga land. Vågar påstå att den här killen har en häftig livsberättelse. Vårt samtal fortsätter tills planet är redo att starta, det fortsätter efter den komiska säkerhetsgenomgången (ärligt talat, går det att låta bli att ramla ihop inombords av skratt när man sett hipp hipp-parodin på det?) och det fortsätter ända tills vi skiljs åt efter att vi jagat rätt på vår packning och det istället blivit dags för mig att räkna ut hur jag ska ta mig från Salzburg till Kirchberg (nej, trots namnet så är det inte samma Kirchberg som vår käre Åberg skidar omkring i).Under vårt långa samtal hann vi beröra många vilt skilda ämnen, allt från hobbies till framtidsplaner, från vänner i exotiska länder till familjen och vad de sysslar med. Fick höra en del om Günters döttrar som du kan lyssna på i videon här bredvid. Min nuvunne vän gav mig faktiskt en skiva som hans döttrar gjort. De kallar sig för Piroth och spelar musik som jag tycker är både annorlunda och bra, finns fler låtar på deras sida att lyssna till.
Tänk om jag, istället för att ta chansen, gjort som vi allra oftast gör. Tänk om jag istället för att sätta mig bredvid Günter hade letat upp mitt egna lilla hörn där jag får sitta ifred, borta från alla som kan tänkas vilja säga mig något. Nog tror jag att jag ändå fått en helt okej flygresa, jag hade ändå lyckats ta mig till stationen i Salzburg och skidåkningen hade nog varit lika bra. Men jag tror att vi borde ta chansen oftare, prata med människor kring oss, höra deras berättelser.
Tänk om vi vågade mer. Tänk om.
Flydde vår gråa vinter i slutet av januari och flög ner till Österrike för att känna på vilka skidbackar alperna har att erbjuda. Jag lovar, Romme alpin i all ära, men det går inte ens att jämföra. Jag sammanfattar skidåkningen med bäst hittills och inte sista gången det åktes där.En av få gånger jag varit riktigt tidig till något var till Skavsta, jag menar det är ju rätt obegåvat att missa planet till semestern (en annan sak när man ska hem till gråa Sverige igen kanske). Väl framme vid gaten satte jag mig bredvid en äldre herre och jag hann inte blinka många gånger innan vi höll på att diskutera allt möjligt och omöjligt. Han heter Günter (om jag inte minns galet) och var tidigare Österrikisk landslagsman i backhoppning. När han var runt tjugo år ung ledsnade han på farsgubben sin och rymde hemifrån till Sverige för att ta semester i ett par veckor.
40 år senare är han fortfarande kvar i vårt avlånga land. Vågar påstå att den här killen har en häftig livsberättelse. Vårt samtal fortsätter tills planet är redo att starta, det fortsätter efter den komiska säkerhetsgenomgången (ärligt talat, går det att låta bli att ramla ihop inombords av skratt när man sett hipp hipp-parodin på det?) och det fortsätter ända tills vi skiljs åt efter att vi jagat rätt på vår packning och det istället blivit dags för mig att räkna ut hur jag ska ta mig från Salzburg till Kirchberg (nej, trots namnet så är det inte samma Kirchberg som vår käre Åberg skidar omkring i).Under vårt långa samtal hann vi beröra många vilt skilda ämnen, allt från hobbies till framtidsplaner, från vänner i exotiska länder till familjen och vad de sysslar med. Fick höra en del om Günters döttrar som du kan lyssna på i videon här bredvid. Min nuvunne vän gav mig faktiskt en skiva som hans döttrar gjort. De kallar sig för Piroth och spelar musik som jag tycker är både annorlunda och bra, finns fler låtar på deras sida att lyssna till.
Tänk om jag, istället för att ta chansen, gjort som vi allra oftast gör. Tänk om jag istället för att sätta mig bredvid Günter hade letat upp mitt egna lilla hörn där jag får sitta ifred, borta från alla som kan tänkas vilja säga mig något. Nog tror jag att jag ändå fått en helt okej flygresa, jag hade ändå lyckats ta mig till stationen i Salzburg och skidåkningen hade nog varit lika bra. Men jag tror att vi borde ta chansen oftare, prata med människor kring oss, höra deras berättelser.
Tänk om vi vågade mer. Tänk om.
4 kommentarer:
jag tror vi människor kan ge varandra mer än vad vi själva tror, och det bara genom att samtala och lyssa. Varje människa är verkligen unik och efter några år på jorden har alla en egen historia att berätta, det är intressant och jag tror alla skulle lära sig mycket av det och att det skulle hjälpa en själv på många olika sätt.
Det gäller att våga hoppa som jag brukar säga :)
Kloka ord där Björnis, jag ska bli bättre på det från och med idag!
Tror starkt på att vår vardag blir bättre om vi pratar med fler. Behöver inte vara nåt speciellt, bara utbyta några ord med personen bredvid oss på bussen, eller när vi sätter oss bredvid nån som sitter själv på McDonalds. Radikalt? Absolut. Överdrivet? Inte alls. Vi kan betyda mycket mer för någon än vi tänker på.
Björn! välkommen till bloggvärlden. Jag ska med intresse följa din blogg, skriva kan du och påhittig är du så det kan inte misslyckas! allt gott Joachim
Skicka en kommentar