Ett litet musiktips

Lyssna på den här tjejen, tänk om man kunde sjunga på det sättet. Du kan höra mer av henne här.

När jag får oväntat besök

Har varit en ganska vanlig dag idag, iallafall större delen av den. Vi var lite underbemannade men det var inte något jättetryck varken i butiken eller på telefon så det gick bra ändå. Var nog ganska tur på sitt sätt, eftersom jag var själv i butiken sista timmarna (med lite backup från farsgubben på kontoret). Hann till och med ut till bussen som kör förbi bara någon minut efter att vi stänger. Det är förresten rätt spännande att åka på mitt Upp till 20-kort just nu trots att de lovade att det var lugnt att köra slut på det.

Mår bra av att se en massa motorcyklar varje dag, visst blir man lite sugen på att åka? (bilden är från en rätt lugn stund i fredags) Måste ta tag i det där med mellanklass-kortet snart, ger liksom lite mer än bara för lätt mc.
Härlig syn, men det är bara en liten spott i havet jämfört med hur det ser ut under nattöppet om några veckor. Ska se till att återkomma med någon bild från det senare.

Och gissa om jag blev glatt överraskad när det ikväll plötsligt ringde på dörren och en glad Johanna stod utanför och log. Tänk vad en leende vän kan få en på bra humör! Ser fram emot nästa gång.

Ser även fram emot en kortare arbetsdag imorgon, känns inte alls tokigt att kanske hinna uppleva några soltimmar utomhus på eftermiddagen. Har inga planer för kvällen än, men det dyker kanske upp något spontant under morgondagen. På återseende.

Solklara regelverk?

Satt och läste (som jag nästan alltid gör) i lugn och ro på bussen i morse när två Securitas-killar klev på bussen och började kolla biljetter och busskort. Skojigt, tänkte jag. Bra att de håller koll. Tydligen gäller ett Upp till 20-kort till den dag man fyller 20, och inte det tjugonde kalenderåret (som det står på baksidan av mitt busskort), berättade vakten tydligt för mig. Inte riktigt lika skojigt, tänkte jag. Jag hann bli lite svettig inombords innan de gav med sig och nöjde sig med en liten varning. Tänker iallafall köpa ett giltigt kort nästa gång och kanske tipsa dem om att det möjligen kan vara lite klyftigt att kolla att den som köper ett Upp till 20-kort faktiskt får använda det sen.

På kvällen har jag hastigt och lustigt slängt ihop en arbetsansökan för ett lärarjobb till hösten, det blev säkert bra. Jag har ju åtminstone fått en del skrivträning här, så det blev säkert inte helt kasst. Säger vi!

Har också pratat lite med kusin Hans, som är polis i Falun, ett trevligt och motiverande samtal. Hoppas få komma och hälsa på hos dem på stationen snart igen, det var ett tag sen jag var där sist nu.

Grattis på 21-årsdagen Helena!

En matglad dag!

Skönt, jag får fortsätta tycka att jag är rätt bra på att laga mat ett tag till. Stekt marinerad kycklingfilé med stekt potatis och bearnaisesås var kvällens utmaning och jag var faktiskt lite orolig innan, läste att kycklingen ska stekas alldeles lagom mycket (annars blir det antingen salmonellavarning när man stekt för lite eller alldeles torrt och tråkigt om det blir åt andra hållet). På nåt sätt lyckades jag ändå få kycklingen alldeles perfekt. Mör och smaskig (enkelt att säga så, finns ju ingen som kan motbevisa det. Bara att lita på mig helt enkelt)!

Lunchen var inte så tokig den heller, med en schnitzel (snitzel enligt deras meny som hade fler än ett stavfel) på restaurang i Gylle. Orsaken till att det lyxades till var att lillebror Joel döptes idag. Trevligt med hela familjen samlad på samma gång tycker jag!

I övrigt har några andra av dagens höjdpunkter legat i att betala hyra och bredband och att skratta lite till parlamentet. För den riktigt nyfikne kan jag skvallra om att jag börjat använda Firefox, tröttnade på att Internet explorer sakta dödar min dator varje kväll. Nej, dags att ladda för en ny arbetsvecka. Godnatt!

Jag är bra, du är bra, vi är bra

Att vara ärligt nöjd med sig själv är inte så bara, verkar det som. Att vara stolt över den man är kan vara svårt. Har funderat lite över det där, men det är ett rätt klurigt ämne. Inte bara att gå in på bibblan och låna boken "Alla svar till en människas psyke" direkt. En vän reflekterade för någon dag sen över det här med att känna sig ful, ett ganska känt begrepp bland en stor del av oss.

Men varför är vi så snabba på att döma oss själva? När vi ser oss i spegeln är vi snabba på att bedöma precis hur risiga vi ser ut just idag, men alldeles för sällan vänder vi åt andra hållet.

Begreppet "att vara svensk" betyder ofta att vara alldaglig, hålla sig till den stora massan och inte försöka vara bättre än någon annan.

Jag har börjat vända på det, för visst är vi rätt bra egentligen? Om man tänker efter. Att vända på det, att se bra saker med oss själva, är ett tankesätt som gör oss mycket gott tror jag. Till exempel tycker jag att jag är ganska bra på att laga mat, jag tror att jag är en rätt bra kompis, en hejare på att köra bil (jag menar, vilken kille i 20-årsåldern är inte det?) och jag är inte direkt ful (vem bestämmer förresten om någon annan är ful, det är ju som med mat, alla har olika smak).

Erik Mongrain är ruskigt bra på att lira gura, kolla videon här nedanför så förstår du varför jag tycker det. Jag tror han är bra på en hel del annat också för den delen.

Förresten, jag är nyfiken på att höra vad som är bra med just dig, berätta!

And I will try to fix you

Tänk vad viktiga vi är för varandra, vad betydelsefulla vi är. Ingen av oss är som "alla andra", tänk på vilken makt vi bär.

Vi kan glädja, lära, betyda, beröra. Vi kan förvirra, fördöma, förlöjliga, förgöra. Vi kan vara skillnaden mellan natt och dag, kan göra "vi" av "du" och "jag".

Tänk att vara mer än ett tidsfördriv, att få se en gnista tändas i någons annars kanske mörka liv.

Att vara någon en medmänniska tänker på, att att vara en grund som bär. Att alltid trofast vid hennes sida stå, att genom allt hålla henne kär.

[liten kvällsdikt av Björn Granholm]

Coldplay - Fix you (en av världens bästa låtar, tycker jag)

Ledig dag, trevlig dag

Idag var en väldigt bra dag att vara ledig på. Solen och värmen framkallar som alltid en hel del motivation och energi hos mig. Tog visserligen en ganska lång sovmorgon, men det får man vara värd någon gång ibland tycker jag. Gjorde en smarrig pastasås med bacon till lunch, för att ladda upp ordentligt inför en av dagens höjdpunkter.

Framåt eftermiddagen snörade jag på mig joggingskorna, pluggade in mobil/mp3/träningsassistanten och gav mig sedan ut på en otroligt skön springtur. Lugnt tempo till sportfältet som uppvärmning och efter det dryg-tempo på den tvåkilometersrunda som jag mätt upp. 9 min och 30 sek är maxtiden på fystesterna inför polishögskolan, idag sprang jag, rätt kasst tränad efter att ha varit krasslig ett par veckor, på 9 minuter och 20 sekunder. Med andra ord känns det bra, men jag ska pressa ner den tiden ordentligt innan det är dags!

Saknade några ingredienser inför kvällens matlagning, så jag tog en liten promenad till tempo. Fantastiskt att det äntligen går att vistas ute i bara t-shirt (och byxor såklart, annars hade det nog blivit lite pinsamt), vilket bra humör våren får mig på! Efter det var det dags för höjdpunkt nummer två, att trolla ihop en drös ingredienser till ett kulinariskt mästerverk. Wokad lövbiff med wokgrönsaker och nudlar, en av mina favoriter. Lika gott som alltid!

Blir mer och mer störd ju mer jag läser om OS-hysterin. Jag tror inte att en bojkott löser någonting, det går alldeles för mycket ut över atleterna från all världens hörn. Däremot tycker jag att det definitivt är på sin plats att ifrågasätta beslutet att över huvud taget lägga OS till just Kina, lite väl ogenomtänkt för min smak. När sedan folk som försöker demonstrera i demokratiska länder får skiten funderar jag över vart det gått fel. Att Kina hotar med att skjuta de som tar sig förbi avspärrningarna på Mount Everest är ju inte så överraskande, men hur kan resten av världen acceptera det? Spännande att se vad som händer i Australien.

Resan fortsätter

Imorse var det dags för ännu ett steg i ansökningsprocessen till polishögskolan. Förra veckan berättade jag att jag skrivit svenskprovet (svenskprovet eller svenskaprovet? Det står olika precis överallt, jag blir inte klok på det) och idag var det äntligen dags för ett litet samtal hos polisen. Det började med att jag fick veta att jag klarat svensk(a?)-provet med god marginal. Härligt! Satt sedan och pratade lite om vem jag är och vad sysslar med, med en riktigt trevlig polis (finns risk att det sista kan tolkas som desperat fjäsk och det är precis vad det är, han sa nämligen att han skulle kolla in bloggen. Nej, faktiskt så tycker jag det var en riktigt trevlig kille) och det kändes riktigt bra efteråt. Det verkade som att han fick en rätt bra uppfattning om vem jag är, även om det egentligen var lite för tajt med tiden. Dags att ladda om och ställa in siktet på fystesten (inte säkert att jag går vidare, men jag ser ingen anledning till att inte vara inställd på det). Det känns riktigt bra!

När jag sedan hoppade på bussen mot jobbet var det Jack som satt och rattade. Hade ett litet trevligt samtal (jag vet, samtal med busschauffören under färd förbjudet som det så klart framgår av en dekal i taket längst fram på bussen, men han hade koll på vad han gjorde, jag lovar) om lite av varje. Jag tycker att det är lite kul hur man känner igen en del människor och nästan blir som kompisar med vissa bara för man ser varandra några gånger i veckan.

Imorgon är jag jätteledig från jobbet och har ställt in mig på en städ- och matlagningsdag här hemma. Har inhandlat kyckling och lövbiff (blir inte någon röra med alltihop på samma gång, även om det säkert skulle blivit lite spännande). Jag återkommer imorgon kväll med rapport eller bortförklaringar! På återbloggande (ja, där satt den verkligen. Gonatt!).

En simpel bussresenärs betraktelser

Den buss(kollektivtrafiks-)allergi som följt med mig sen barnsben till trots kan jag, trots ivriga försök, inte förneka att jag tycker det oftast är rätt trevligt (förutom när bussen hinner före mig till hållplatsen jag där jag kliver på såklart) att bara slå mig ner, inte behöva bry mig och kliva av. Jag har alltid en bok med i ryggsäcken som jag brukar sjunka in i och vips var det dags att trycka på stopp-knappen. Men vissa dagar, dagar som denna, med våren i luften och solen som lyser upp allt så vackert har jag svårt att tippa huvudet ner och koppla bort det som finns omkring. Dagar som denna varken kan eller vill jag låta bli att se på allt vackert omkring mig.

Lättsamt försvinner tankarna iväg i alla möjliga, konstiga banor. Vad lyssnar den där killen egentligen på för musik? Eller är det kanske en ljudbok inläst av Astrid Lindgren? Vad cirkulerar i hans huvud? Kanske han glömt något viktigt hemma, eller kanske är han på väg just hem. Kanske han tänker på vad han ska äta till kvällsmat, eller kanske något han såg på teve igår. Kanske sitter han och funderar över vad jag tänker på. Vad vet jag?

Vem är den där tjejen? Vad är hennes berättelse? Varför kliver hon på just här? Tankarna svänger vidare. Jag undrar vad hon ska göra idag. Hon kanske går i skolan, eller möjligen är på väg till Leksand för att köpa den där snygga tröjan som hon kanske såg när hon surfade runt på nätet i lördags. Kanske åker hon buss bara för att hon tycker om att tänka på vad som pågår i hennes medresenärers huvuden. Hur skulle jag kunna ha en aning?

Jag tycker det är fascinerande hur lite vi faktiskt vet om människor omkring oss, vilka hemligheter många går och bär på. Många hemligheter som aldrig kommer se dagsljuset. Ibland önskar jag, bara lite grann, att jag kunde läsa andras tankar för att se vad som snurrar omkring där inne. Gör inte du? Oj, nu var det plötsligt dags att trycka på knappen och få ett slut på denne simple bussresenärs betraktelser för den här gången.

Solbrille-time

Inte ett moln, så långt ögat kan nå, som den gamle räven Ledin brukar skräna i de flesta radiokanaler framåt sommarn. Och den djupt inpräntade raden måste vara en av dagens största sanningar.

När jag traskade fram längs stånden på Borlängemarknaden tillsammans med min vän Lina, med solen bländades, med varma vindar fläktandes, var det svårt att låta bli att le. Marknaden i sig var ju inte mycket att hänga i julgranen, men känslan av vår, underbar vår, är en känsla som är svår att tröttna på. Många människor var ute och rörde sig i värmen, träffade bland annat en gammal klasskompis, en gammal arbetskamrat, en ny arbetskamrat och den där sköna snubben som alltid går omkring med ett legobygge (eller någon annan leksak) och hejar på alla han ser.

Jag har också hunnit med att få undan den disk som stått odiskad några dagar. Att diska är inte det allra roligaste påhittet jag kan tänka mig faktiskt, men med sköna låtar i bakgrunden (bland annat med Duffy som jag tipsade om tidigare) går det ändå an. Nu är iallafall diskbänken ganska ren och fin, nästa projekt är att storstäda alla små skrymslen här hemma (finns inte så många, tack och lov). Men det får vänta till en annan dag, för nu ska här sovas. Godnatt!

Lite uppskattning kan göra mycket

Bekräftelse är något som jag tror är jätteviktigt för en människa. En av grundstenarna för att kunna må bra. När någon visar sin uppskattning för något vi gör växer vi några centimetrar inombords. Och med tanke på att många av oss, många fler än man kan tro, inte känner sig längre än tre äpplen höga (som smurfarna, men det visste du nog redan) tror jag vi kan göra mycket gott för många människor om vi bara visar tacksamhet. Inte speciellt svårt, men rätt trevligt!

Bekräftelse kommer ofta från människor vi känner, men ibland kan den komma från helt andra, helt oväntade håll. Som igår kväll till exempel. Spanade runt lite på nätet och hamnade på SvD:s hemsida och läste en artikel om Engla. En bit in i texten var det plötsligt mina ord som stod att läsa. Att bli citerad av SvD känns faktiskt lite speciellt. Det känns som en liten bekräftelse på att det jag skriver i bloggen nog faktiskt betyder något för någon, och den tanken glädjer mig.

Fick lördagspasset den här veckan, med Janne den här gången. En schysst dag med många trevliga kunder. Skönaste killen var utan tvekan frilansfotografen Roger, som försökte hinna till butiken från Stockholm på under två timmar. Nu gick ju inte det sådär jättebra för killen, men snäll butikspersonal väntade in honom efter stängning så han kunde köpa de eftertraktade kläder han ville ha. Jag menar, ska utomlands på en riktig mc-semester är det inte helt galet med ordentliga kläder. Trots att lunchen blev lite förskjuten hade jag en riktigt trevlig eftermiddag, så blir det lätt med trevliga kunder. Även en portugis på genomresa och ett par som var ute efter en halskrage såg att dörren var olåst och kikade in där under eftermiddagen. Spana förresten in Rogers blogg här och ha en trevlig lördagkväll!

Englabarn

Ikväll vill jag inte skriva så mycket. Ikväll vill jag istället att du ska lyssna till sången Englabarn. Jag vill att du ska blunda, bara för en liten stund, och tänka på Engla, Pernilla, deras familjer och alla andra som träffats av livets mörkaste orättvisa. Jag vill att du andas in de ord som sjungs, att de får slå rot i ditt hjärta, att orden får betyda något. Jag vill att vi, istället för att fokusera på ilska och hämnd, försöker göra skillnad. Varje person kan bidra, varje individ spelar roll. Se bara på vilket ljus Engla spridit kring sig. För vidare den fackla som Engla tänt, så hedrar du henne samtidigt som du gör en betydande skillnad.

[Klicka här om spelaren inte fungerar]

Texten till Englabarn har skrivits av Lisa Swahn och Fredrik Swahn har tonsatt den. Klicka på bilden till höger för att följa med i den fina texten. Sprid sången, sprid kärleken, sprid allt det goda som kommit ur denna onda händelse. Kom ihåg Engla.

Läs mer om sången här.

Nyladdade batterier

Vissa dagar blir jag riktigt glad bara av att gå utanför dörren. Idag är en sådan dag. För andra morgonen på raken har jag snubblat ut genom dörren och ramlat rätt in i våren. Det är någonting med fågelkvitter, ljusa kvällar och värme i luften som verkligen skakar liv i en efter vinterns tunga dvala. Plötsligt, som om någon tryckt på en strömbrytare, finns där mer energi och ork än jag trodde fick plats. Våren är en mysig tid, inga tunga vinterjackor längre, inga fler mörka eftermiddagar, inte längre tio stackars frusna tår som suktar efter värme. Härligt!

Inte heller den här torsdagen var det årets drag på jobbet timmen innan stängning, men vad gör det när vänner som Matilda kikar in på väg hem från ett drygt träningspass i Leksand. Det blev ännu bättre av att lyckliga jag fick provåka hennes skönhet. Och det kändes bra, riktigt bra. Efter min rätt läskiga trafikolycka för snart två år sedan har det inte blivit någon mer motorcykelåkning, men den här sommaren har jag tänkt uppgradera körkortet så jag får köra lite tyngre hojar. Efter dagens (extremt korta) tur har min längtan blivit allt annat än mindre. På bråkdelen av en sekund kom den där känslan, som det inte går att sätta ord på, tillbaka. En glädje, en lycka, en påminnelse om hur bra jag trivdes på vägarna berättar för mig hur mycket jag längtar efter att få ta en lite längre tur på en av de slingrigare vägarna som fullständigt försätter mig i ett rus av extas. Att åka motorcykel är en av de saker som jag mår riktigt ordentligt bra av att göra. Tack, Matilda, för aptitretaren, nu ropar mitt inre efter mer!

Grattis morfar

Grattis morfar, på 91-årsdagen (blir det väl om man är född 1917?)! Dagens klurigaste fråga är nog om vad jag skulle gett dig för födelsedagspresent om du fanns kvar här bland oss. Jag menar, jag har ju ingen aning om vad du kan ha önskat dig, fick aldrig chansen att träffa dig. Kanske ett fiskespö, möjligen en snygg skjorta, eller varför inte en sprillans ny, kromad kaffetermos? Nej, jag vet inte.

Det här med saknad är ibland lite konstigt på ett sätt. Både morfar och farfar kilade vidare innan jag hade trillat ner på jordens yta, så jag har (naturligtvis) inte haft någon möjlighet att träffa och lära känna dem alls. Ändå händer det då och då att jag känner en viss saknad efter dem, som att det finns ett litet tomrum som de aldrig fick chansen att fylla. Inte så att jag mår dåligt på något sätt, utan mer som att de har varsin speciell plats reserverad inom mig.

Även för människor vi inte har någon egentlig koppling till kan vi känna en saknad för. Jag tänker nu närmast på Engla som påverkat människor i hela Sverige. Som lämnat en liten tomhet efter sig hos så otroligt många människor. Läs förresten Carinas (Englas mamma) brev till alla som engagerat sig. Starkt.

Ibland kan man (iallafall jag) känna ett tomrum inom sig, som att något saknas, utan att alls komma på vad det är man känner mig utan. Kanske är det någon slags ensamhetskänsla som slår till, kanske blir vi påminda om något vi inte längre har. Kanske är det nyttigt, så att vi verkligen uppskattar allt vi faktiskt har, det tror jag iallafall.

Igår så skrev jag förresten svenskprovet som är ett av alla tester inför polishögskolan, så nu är jag ett steg närmare antagningen (eller så är det kört). Spännande kan jag lova och jag håller er, mina trogna läsare (tror jag har åtminstone ett par stycken), uppdaterade med senaste nytt från den fronten. Nästa steg är ett litet samtal med några poliser som kommer äga rum under nästa vecka. Det känns bra. Lite läskigt, men bra.

Nu ska jag vila upp mig inför morgondagens prövningar, blivit lite av en tradition att jobba kvällspasset på torsdagar, så kika gärna förbi om du skulle ha vägarna förbi. Godnatt!

Låt lågan förbli tänd

För dig, Engla. Nu brinner ljusen för dig. Du har berört så otroligt många människor, väckt så otroligt många känslor. Du har plockat fram det bästa hos så många. Du har enat massor av människor. Du har lämnat avtryck efter dig. Starka, varma minnen. Minnen som kommer stanna kvar. Avtryck som för lång tid framöver kommer göra skillnad. Du kommer fortsätta beröra, fortsätta påverka, fortsätta betyda något. Fortsätta leva inom alla oss som du så starkt berört.

För dig, Engla.

Känslor. Ett virrvarr av känslor.

Just nu kan jag inte beskriva hur det känns. Det är en enda röra av tankar, av känslor, av bilder från helgen, av sorg, av kärlek till alla de som ställt upp och hjälpt till. Just nu kommer inte orden enkelt, varje mening tar tid att formulera. Av den enkla anledningen håller jag kvällens tankar lite kortare.

Idag var det en kompakt skallgångskedja, med endast någon armlängd mellan oss där i skogen. Känslan var betydligt allvarligare än igår, jag var betydligt mer spänd. Inte heller idag kunde jag riktigt acceptera vad vi egentligen sökte efter. När en av de poliser som var med oss sa "jag hoppas ni är förberedda på vad ni kan hitta där ute" gick en ilande rysning genom hela mig.

Så svårt att finna ord.

Har du inte läst det jag skrev igår ber jag dig att göra det, för att kanske lite bättre förstå vad jag varit med om i helgen. Samma känslor har cirkulerat inom mig idag, samma känslor har berört djupt inom mig. Samma tankar har tänkts, samma vilja att försöka bidra med något har funnits.

När jag läste att de hittat Engla slogs flera känslor om att få ett övertag om mig. Samtidigt som det är så obeskrivbart sorgligt att en liten, snäll, ovärdelig tjej blivit berövad på sitt liv. Att världen, Sverige, Stjärnsund, Englas närmaste blivit bestulen på sin oskyldiga, söta flicka. Det är så fel, så orättvist, så oförsvarbart. Samtidigt slås jag av en lättnad över att hon kommit till rätta, jag är tacksam att Carina och alla vi andra inte längre behöver gå i ovisshet om vad som hänt. Samtidigt är jag glad för Pernillas familj och vänner som äntligen, 8 år efter deras ofattbara förlust, kanske kan komma lite närmare ett avslut.

Jag är ganska trött nu, både fysiskt och mentalt, men jag är väldigt glad över att jag inte bara tittade på, att jag istället bestämde mig för att göra skillnad. Tacksam för att ha fått se vilka fantastiska människor som finns runt omkring oss, att vi kan göra stordåd när vi går ihop, att varje individ räknas och betyder något.

Saknad ängel

[Notis i efterhand: Även om det blev väldigt långt idag hoppas jag du läser genom hela texten. Mina tankar idag kommer inte från hjärnan, idag kommer de direkt från hjärtat och det var svårt att skriva ner. Jag ser gärna att du lämnar en kommentar med dina egna tankar. Tack /Björn]

---

Äntligen helg, då man kan sova länge, glida runt i myskläder, glo på teve. Eller så ser man till att dagen får betyda något. Det gjorde jag idag. Tidigt imorse åkte jag och min vän Johan till Stjärnsund, för att vara med i sökandet efter Engla. Direkt vi kom dit förstod vi att det var en väldigt bra uppslutning av frivilliga sökare, senare berättades det att det var upp mot tre hundra personer som sökt sig till den mysiga, lilla orten. Det går inte att låta bli berörd när man ser hur människor från olika håll och bakgrunder kommer tillsammans för att göra skillnad. Fantastiskt.

Efter lite fika och genomgång åkte vår grupp ut till området vi blev tilldelade. Med 10-15 meter mellan oss sökte vi genom skogen efter något. Ledtrådar, spår, Engla. Gång på gång fick jag påminna mig om att jag faktiskt letade efter en liten, oskyldig flicka. Försök att ge dig på känslan av att du lyfter grenar, rafsar i lövhögar, tittar ner i bäckar för att hitta en försvunnen tjej. Svårt. Så otroligt svårt är det att acceptera det, att ta in den känslan. Gång på gång kom jag på mig själv med att inte alls tänka på vad jag letade efter. Det är för irrationellt för att ens kunna hantera. När jag sitter här, kämpandes med att försöka få ner mina tankar, kämpandes med att själv förstå vad som händer, blir jag plötsligt rörd, så hjärtskärande berörd. Plötsligt inser jag, helt plötsligt har jag förstått hur nära det känns. Jag tar en liten paus, bara för några andetag, för att sansa mig, hålla tillbaka tårarna (ja, trots att jag är kille så händer det att jag blir så berörd att jag gråter, det är inget jag skäms för). Genom att ha slitit sida vid sida med vänner till Englas familj, en förälder till Englas klasskamrat och många som, precis som jag, känner att de vill göra det de kan för att få ett avslut på detta så oerhört tragiska drama, har jag fått en personlig relation till tragedin.

Redan när jag läste i tidningarna om det här grep det tag om mig, men nu efter att jag varit där är jag så personligt berörd, så engagerad, så motiverad med viljan att göra något mer. Att på något sätt hjälpa till att få ett slut på det här. Jag märker hur många känslor jag måste ha tryckt bort idag, under sökandet, för de kommer tillbaka starkt nu, påminner mig om hur sorgligt det är. Tungt, men samtidigt stärker det mig.

Att media bevakar händelserna har nog ingen missat. DN var med vår grupp på förmiddagen när vi sökte och skrev med en liten kommentar jag lämnade, jag vill bara väldigt kort ge en förklaring, eftersom jag själv känner att citatet är lite ofärdigt. Artikeln i sin helhet hittar du här.

"- Det som hänt berör verkligen. Genom att göra något för andra får man något tillbaka"

Det är en sanning jag försöker leva efter, tyvärr känner jag att det låter lite egoistiskt, att jag själv vill ha något tillbaka, lite för kort förklarat. Jag tror att om vi lever på ett sätt som gör våra medmänniskor glada, att vi bidrar med något, så sprider vi värme och både vi själva och människor runt omkring oss blir bättre människor. Alla tjänar på att vi ger mer till varandra.

Jag började inlägget med tanken att skriva ner vad som hänt i Stjärnsund idag, det slutade med att jag lika mycket berättat vad som hänt inom mig. Det kanske är lite ostrukturerat, lite ofärdigt, men jag diskuterar gärna vidare i kommentarerna.

Nu behöver jag sova, jag ska tillbaka till Stjärnsund imorgon bitti.

Ta av dig skorna, är du snäll

Oj. Det blev en sån där riktigt lång dag på jobbet, från niotiden imorse till åtta nu på kvällen. I vanliga fall brukar det fungera bra, har inget att klaga på idag heller, men några timmar på slutet kunde jag likna mig själv vid en gammal tegelvägg på den sociala fronten. Tur att mina trevliga kunder själva har relativt goda babbelkunskaper, att vara en god lyssnare räcker långt.

Utan att skriva några långa uppsatser (jag vet, jag har en viss förmåga att skriva rätt långt när jag kommer igång) måste jag skriva av mig ett känslosamt ghaaaaaaoååååå! som jag burit inom mig sedan Leksand återigen visade sig alltför veka när det kom till kritan.

Förresten så måste jag snabbröja lite här hemma innan jag åker till jobbet imorgon, det kommer någon tomtenisse hit för att skruva lite på elementen lagom tills det är så pass varmt ute att de kommer vridas av och glömmas bort. Kan egentligen inte över huvud taget förklara varför jag tycker att det behöver se fint ut för att en snubbe jag inte alls känner kommer klampa in här, nästan helt säkert utan att ta av sig sina skor (vad är det egentligen med hantverkare och skoregler? Hur ser det ut hemma hos dem?), skruva på något obetydligt reglage i två minuter för att sedan borsta gruset av skorna för att inte smutsa ner trapphuset på vägen ut. Trots det vill jag lämna ett gott intryck till någon som med största sannolikhet inte kommer minnas något alls från lägenheten förutom att den var löjligt liten.

Varför är vi så rädda för att någon ska döma oss för otaliga småsaker som betyder så otroligt lite i det stora hela? Är jag hemma när han (eller hon såklart, nån medfödd fördom har fått mig att anta att det är en kille som kommer göra det jobbet) kommer förbi gissar jag på att jag kommer försöka bortförklara det som är stökigt här hemma med alla skäl jag kan komma på. Varför? Spelar det någon roll om jag råkar ha en liten hög mer eller mindre genombläddrad reklam på golvet, eller en hög kläder synliga? Nej, självklart inte. Kan inte heller komma på något vettigt skäl till att det fungerar så. Vad tror du det beror på?

Är en vän alltid en vän?

Satt och pratade med min vän Matilda igår kväll om hur otroligt olika mycket man kan betyda för någon från dag till dag. En dag kan vi vara lika viktiga som luften vi andas, nästa dag lika betydelsefulla som utgången mjölk. Varför är det så lätt att bli bortglömd? Kanske har det med prestationer att göra, så länge vi gör något betydelsefullt får vi vara med och trängas på prioritetslistan, men så fort vi inte längre tillför något finns det inte längre nåt att hämta i det förhållandet och vi hamnar återigen i periferin. Kanske har vi från början blivit "vän" med den här personen just för att han eller hon var i behov av att prata med någon och det snabbt märktes att vi var sorten som ställer upp i vått och torrt.

Nu hoppas jag att du räknat ut att jag inte syftar på alla människor, att jag pratar om de som gärna tar för sig, men inte offrar så värst mycket på att ge något tillbaka (förutom när det gagnar dem själva i slutändan såklart). Tyvärr tror jag att de här personerna (tyvärr för beteendet, inte för människorna såklart) finns runt omkring oss vart vi än hamnar, att det är svårt att låta bli att hamna i de här fällorna. Sen tror jag inte vi tar skada av att se på hur vi själva kan bete oss. Skulle kalla mig en stor hycklare om jag sitter här och dömer andra människor utan att fundera igenom hur jag egentligen är.

Hur ofta tänker vi förresten på hur vi beter oss mot våra medmänniskor? Händer det att vi, trots att vi menar väl, ibland sätter foten i skiten och behandlar våra vänner tvärt mot vad vi borde? Självklart, vi är ju människor, tack och lov, men det viktiga (tror jag alltså) är att vi är beredda att att ta kritik från oss själva när vi gör fel, att vi kan erkänna att vi gjort något dumt och försöker lära oss av det.

Nu får det räcka med djupa, ostrukturerade tankar från denne tillfrisknande, simple arbetargrabb. Vad tycker du själv förresten? Innan jag (b)loggar ut (haha, förlåt för den humorn, har tänkt på det "skämtet" i flera dagar, var tvungen att skriva ner det nånstans. Nu när jag skrämt bort de få läsare jag har kan jag sysselsätta mig med nåt vettigare än att blogga. Nejdå, skojjade igen!) måste jag skvallra om ett litet enkelt matlagningstips jag kom på ikväll, med den eländiga falukorven jag nämnde för några dagar sen. Stek den i sweet chili-sås och helt plötsligt har du kryddiga korvbitar med en mycket trevligare smak!

Dagens absolut snyggaste låt, Mercy med artisten Duffy, går till Matilda som är minst lika snygg både på utsidan och insidan!

Crash

Ibland känns det som att livet driver med en, som att man medverkar i något sorts practical joke. Som att precis när det känns som att äntligen, nu är jag med på noterna, nu fattar jag vad som händer så trycker någon på en knapp och det vänder igen. Igår kändes det som att det äntligen vänt, att jag äntligen var på väg att bli frisk. Ett tag. Sen var det dags att sova. Trots att jag bor själv, så kände jag mig allt annat än ensam, eftersom både huvudvärk och feber låg och höll mig sällskap. Tacksamt.

De stordåd som jag nämnde igår har hittills bestått av att kravla mig upp ur sängen, steka på en liten portion pyttipanna (som jag för övrigt tycker är en sällsynt tråkig maträtt) och kräla tillbaka till sängen igen för att fördriva tiden med en film. (måste väl iallafall vara den bästa sysselsättningen när man känner sig klen?)

Crash är en av de absolut starkaste filmer jag sett, en film som griper tag och skakar om. En film som lämnar frågor istället för svar. Som påverkar, skapar känslor, lämnar märken. En film som inte är så traditionellt amerikanskt löjlig, med sitt hollywood-lyckliga slut där alla är med om allt det tragiska för att sen bli kära, gifta sig, leva lyckliga till tidens slut. Som faktiskt visar att allt inte slutar bra, att det kan gå så väldigt fel. En film som du borde se.

Hittade den här videon med klipp från filmen. Den lämnar inget större sammanhang och berättar inte så mycket om vad filmen handlar om, men den visar många av de scener som gör Crash till ett mästerverk. Den fantastiska låten som spelas i klippet heter Warning Sign. Coldplay är bandet som gjort den och många andra riktigt bra låtar.

Ska bli spännande att se hur jag mår imorgon, har iallafall ordnat så jag är ledig, så jag får ännu mera återhämtning. Är trött på att vara sjuk. Trött på att ha ont i huvudet. Trött på att inte orka med. Trött.

Bara kraften som saknas

Ibland är man pigg som en lärka. Ibland är det lite sisådär. Ibland känns det rätt drygt att hålla ögonen öppna och ibland, som just nu till exempel, har jag svårt att förstå hur jag ens kan sitta upprätt. Var visserligen rätt körigt på jobbet idag, men att jag är så här trött beror nog mer på att jag inte hunnit återhämta mig efter min sjukhet tidigare i veckan. Det är iallafall väldigt skönt att vara tillbaka på benen och kunna göra någon nytta igen.

Har busspendlat till jobbet sen början av februari och har faktiskt tyckt det fungerat väldigt bra. Igår ändrade jag mig. Vissa kanske påstår att jag borde klandra mig själv, men som jag sprang för att hinna kan det ju inte varit mitt fel. Och såklart hinner jag komma så nära att jag nästan blev överkörd av busseländet, men inte såg chaffisen mig för det, han var väl upptagen med att titta på vägen och sånt trams. Såna dagar är man extra tacksam för vänner som Monika, som tog en hyfsad omväg för att plocka upp en dum en.

Snubblade ner i sängen i eftermiddags när jag kom hem, för att vila en liten stund innan det var dags för nya stordåd. Tre timmar senare kom jag upp och stordåden får vänta till en annan dag. Jag hoppas på att återkomma med lite mer strukturerade tankar imorgon, ibland flödar inspirationen, idag flödar den inte.

Walking down Memory Lane

Satt ett tag och funderade på om jag orkade skriva något här ikväll, eller om det var kanske var bättre att dra täcket över huvudet och försöka ta mig lite sömn. Kom fram till att det smartaste nog är att sova, men ändå sitter jag här och lämnar avtryck på stora vida internet.
Det kändes bra att vara tillbaka på jobbet idag. Uttröttande för kroppen, men bra för själen att orka göra något igen. Läskigt hur snabbt jag slöar till när jag är hemma några dagar utan att vara sysselsatt med något.

Har tänkt lite på hur mycket som förändras kring oss hela tiden. Varje dag. Små saker. Stora saker. Saker som inte spelar någon roll. Saker som förändrar allt. Har tänkt på hur mycket som varit så självklart i min vardag plötsligt varit något som inte längre finns där, inte längre tar den platsen i mitt liv som jag en gång ville. Har tänkt på alla de löften som lovats, som var ristade i sten, som egentligen var sköra som torra löv på höstkanten. Har tänkt på alla de vänskapsband som svors skulle hållas starka intill tidens ände, som nu inte längre tar större plats än en sida i den dagbok som vi kallar minnet. Det som var.

Jag minns när vi satt och var ledsna på ditt golv för att din hamster hade dött, Robban. Minns du?
Jag minns när vi lekte Katladraken kommer hemma hos dig Johan, vi var livrädda. Kommer du ihåg?
Jag minns när vi satt på ditt golv, bredvid din stora högtalare och lyssnade till Why does my heart feel so bad på högsta volym? Visst minns du det Nadja? Och David, visst kommer du ihåg?
Jag minns så mycket.

Minnen är något av det vackraste vi har och något av det sköraste. Tänk vilka djupa känslor små, små saker kan ta fram inom oss.

Den här är till er, Nadja och David, ett av alla mina minnen som fortfarande, 7-8 år senare, får mitt hjärta att le. En låt som, tack vare känslorna bakom, än idag är den låt som finns närmast mitt hjärta.

Ett gott skratt förlänger livet

Alltså, nu har jag gjort det igen... Falukorv på Willys, två för 35 kr, billigt, javisst, så självklart slänger jag ner ett par i korgen. Inget fel med det egentligen, om det inte vore för att jag är nåt så fruktansvärt trött på just falukorv. Påhittiga recept mottages tacksamt i kommentarerna, mindre påhittiga förslag, som makaroner och stekt falukorv eller korv stroganoff (gha, särskrivningsnerven värker, men visst sjutton skriver man isär det...) kommer få spydiga svar. Har blivit mycket mer medveten om vad jag lägger pengar på sedan jag flyttade hemifrån, därför letar jag gärna specialerbjudanden. Det är ganska trevligt att hålla ner kostnader, men kan ändå inte påstå att jag snålar överdrivet mycket, lagar man sin egen mat får man rätt mycket för pengarna jämfört med att köpa halvfärdiga påhitt.
Eftersom jag fortfarande är lite sjuk, så har jag fortfarande en massa tid att fundera över allt möjligt, så dagens tanke hamnar osökt på det ekonomiska området. Lägger vi våra pengar på rätt saker?

April april, din dumma sill... Bläddrade du någon av Dalarnas tidningar igår kanske du gick på deras aprilskämt om att göra om elitserien. Gick faktiskt inte på det alls, men tyckte ändå det var lite roligt. När jag sedan läste reaktionerna blev det plötsligt skitroligt. Jag har lite svårt att förstå hur man inte kan se det komiska i saker och ting, hur man bara kan skämta om vissa saker. Själv så ligger jag närmare den andra gränsen, kan skämta om allt smått och gott. Jag brukar säga att det man inte kan skämta om är inte värt att tas på allvar, så jag skrattar gott åt kommentarer som "Skärpning, detta aprilskämt var ett lågvattenmärke, så otroligt dåligt!" och "...Sånt här skämtar man inte om!!!". Vad har man för glädjeämnen i livet när man inte kan skratta åt saker, viktiga som oviktiga?


Snubblade in på en gammal kompis blogg i eftermiddags, där hon skrev lite om Maia Hirasawa, som i mina ögon (och öron) är en lysande artist. Hörde henne första gången på Hultsfreds-festivalen i somras, där jag och kusin Cissi mest av en slump hamnade på hennes spelning. Kan inte sätta fingret på vad det är, men musiken känns så ärlig att den svårt att inte tycka om. Kolla igenom Amalias blogg, där har hon många fler bra musiktips!

Känner mig inte allra piggast i världen för tillfället, men förhoppningsvis får jag massor med viktig sömn inatt så jag är pigg imorgon när jag äntligen är tillbaka på jobbet! Men först ska jag hugga in på lite ostkaka.

Våga lyssna till häpnadsväckande berättelser

Satt och funderade lite på vilka häftiga situationer vi kan hamna i ibland, utan att vi alls tänker på det innan vi är där. Situationer som ofta kräver att vi själva tar ett steg som ofta, iallafall i här Sverige, verkar vara lite svårt att ta.
Flydde vår gråa vinter i slutet av januari och flög ner till Österrike för att känna på vilka skidbackar alperna har att erbjuda. Jag lovar, Romme alpin i all ära, men det går inte ens att jämföra. Jag sammanfattar skidåkningen med bäst hittills och inte sista gången det åktes där.

En av få gånger jag varit riktigt tidig till något var till Skavsta, jag menar det är ju rätt obegåvat att missa planet till semestern (en annan sak när man ska hem till gråa Sverige igen kanske). Väl framme vid gaten satte jag mig bredvid en äldre herre och jag hann inte blinka många gånger innan vi höll på att diskutera allt möjligt och omöjligt. Han heter Günter (om jag inte minns galet) och var tidigare Österrikisk landslagsman i backhoppning. När han var runt tjugo år ung ledsnade han på farsgubben sin och rymde hemifrån till Sverige för att ta semester i ett par veckor.
40 år senare är han fortfarande kvar i vårt avlånga land. Vågar påstå att den här killen har en häftig livsberättelse. Vårt samtal fortsätter tills planet är redo att starta, det fortsätter efter den komiska säkerhetsgenomgången (ärligt talat, går det att låta bli att ramla ihop inombords av skratt när man sett hipp hipp-parodin på det?) och det fortsätter ända tills vi skiljs åt efter att vi jagat rätt på vår packning och det istället blivit dags för mig att räkna ut hur jag ska ta mig från Salzburg till Kirchberg (nej, trots namnet så är det inte samma Kirchberg som vår käre Åberg skidar omkring i).Under vårt långa samtal hann vi beröra många vilt skilda ämnen, allt från hobbies till framtidsplaner, från vänner i exotiska länder till familjen och vad de sysslar med. Fick höra en del om Günters döttrar som du kan lyssna på i videon här bredvid. Min nuvunne vän gav mig faktiskt en skiva som hans döttrar gjort. De kallar sig för Piroth och spelar musik som jag tycker är både annorlunda och bra, finns fler låtar på deras sida att lyssna till.

Tänk om jag, istället för att ta chansen, gjort som vi allra oftast gör. Tänk om jag istället för att sätta mig bredvid Günter hade letat upp mitt egna lilla hörn där jag får sitta ifred, borta från alla som kan tänkas vilja säga mig något. Nog tror jag att jag ändå fått en helt okej flygresa, jag hade ändå lyckats ta mig till stationen i Salzburg och skidåkningen hade nog varit lika bra. Men jag tror att vi borde ta chansen oftare, prata med människor kring oss, höra deras berättelser.
Tänk om vi vågade mer. Tänk om.